Glenglassaugh

Berättelsen om Glenglassaugh är berättelsen om humlan som nästan aldrig kunnat flyga, men som nu fått luft under vingarna och brinner av ambition och livskraft.

Glenglassaugh har funnits i snart 140 men har för det mesta varit stängt och när pannorna tuffat på har det nästan uteslutande handlat om att förse blendindustrin och de olika ägarbolagen med basmalt. Den första egna buteljeringen under destilleriets namn skulle inte lanseras förrän destilleriet hade fyllt 120 år. När Glenglassaugh slutligen tystnade under 1980-talets första år då den stora nedläggningsivern drog genom Skottland var det många som trodde att de två små pannorna dragit sin sista suck.

”Jag skulle aldrig sätta pengar på att Glenglassaugh öppnar igen” skrev whiskyoraklet Jim Murray 1997. Och så sent som 2007 slår den svenska whiskyförfattaren Per Ellsberger fast att destilleriet kommer att förbli stängt. Men visa män är ofta klena sibyllor. Verkligheten ville annorlunda. Fast det ska medges att det var det en sensation när det holländska och delvis svenska energibolaget, Scaent Group, 2008 meddelade att de köpt Glenglassaugh för fem miljoner pund och att de ämnade blåsa liv i det gamla nedgångna destilleriet, som då hade stått tyst och öde i 22 år.

De nya ägarna gjorde ett fantastiskt arbete med Glenglassaugh, man rekryterade branschledande expertis och sjösatte ett omfattande investerings- och buteljeringsprogram. Fem år senare stod det dock klart att de nya ägarna inte ville skjuta till mer finansiering för den långsiktiga utvecklingen och en affär gjordes upp med Benriach Distillery Co mitt framför näsan på andra intressenter.

Glenglassaugh grundades 1874 av vin- och sprithandlaren James Moir och hans brorssöner Alexander och William Morrison. James Moir vill försäkra sig om en stabil och stadig tillgång på whisky till sin egen handelsverksamhet. Tillsammans började de leta efter den optimala platsen att bygga ett destilleri. De fann den på mark som tillhörde gården Craigmills en liten bit utanför Portsoy, de valde platsen för att Glassaugh River just där flödade som mest hetsigt på sin färd mot havet. De anlitade en destilleriarkitekt från Elgin som var framsynt nog att dra nytta av läget, ett stort vattenhjul fick ge kraft åt malthissar, kvarnar och annan utrustning. James Moirs affärsidé var ovanligt nog att sälja buteljerad singelmaltwhisky under varumärket James Moir & Alexander Morrison, men snart var även betydande blendwhiskyföretag stora kunder. Glenglassaugh fick tidigt rykte om sig att producera en högklassig whisky. Det sägs ha berott på att James Moir var en av de första som insåg betydelsen av kvaliteten på ekfaten. En hel del andra destillerier i trakten såg ekfaten som förvaringskärl, medan Moir menade att faten hade en avgörande betydelse för resultatet. James Moir var en traktens entreprenör av stora mått. Han såg bland annat till att järnvägen kom till byn, han byggde en telegraflinje och han gjorde en industri av fisket i trakten.

Glenglassaugh förblev i den ursprungliga ägarkonstellationen i tjugo år. Efter en del ägarbyten hamnade det 1892 hos Highland Distillers (sedemera Edrington). Men redan några få år in på 1900-talet lades destilleriet i malpåse och fick stanna i naftalinet ända till 1931, då det flämtade till några år innan det åter släcktes och tvingades tillbaka in i tystnaden. Det skulle dröja till 1960 innan malt åter rann ur tappkranarna på Glenglassaugh, då hade Highland Distillers kostat på sig en totalrenovering och mer eller mindre blåst ut allt som fanns och satsat på ny toppmodern utrustning. Glenglassaugh blev nu en blendfabrik och pumpade ut sprit till främst Famous Grouse, Lang’s och Cutty Sark. Någon singelmalt buteljerades aldrig under denna tid. Det skulle dröja ända till 1998 innan den första destillertappningen sedan James Moirs dagar gick att hitta i de mest välsorterade whiskybutikerna. Då släpptes en mycket exklusiv och rar tappning i Highland Distillers Family Silver-Series, men då hade Glenglassaugh åter blivit ett spökdestilleri. 1986 stängde Glenglassaugh för gott – trodde man.

Även om lilla Glenglassaugh har en anrik historia som sträcker sig 140 år tillbaka i tiden, så har destilleriet inte producerat whisky mer än en handfull av dessa decennier. Inte heller har produktionen varit särskilt omfattande. De få buteljeringar som har sipprat ut på marknaden har i många fall förbluffat konnässörerna, det har visat sig att när Glenglassaugh fått mogna till vuxen ålder så har whiskyn nått en kvalitet som få destillerier i Speyside kan matcha. Enligt whiskyförfattaren Jim Murray är Glenglassaugh”en av Speysides mest klassiska, mest karaktärsfyllda och bästa malter”.

Sedan Benriach tog över som ägare har farten skruvats upp betydligt och man tar numera ut över 600 000 liter ren alkohol per år. En nyhet är att man nu för första gången i destilleriets historia har börjat tillverka ett rökigt destillat, vilket man gör cirka två månader om året. Benriach Distillery Co är ett av de mest aktiva ägarbolagen i Skottland som tidigare har väckt både Benriach och Glendronach ur sin Törnrosasömn och som på senare år vunnit respekt som ett av de mest framgångsrika och mest innovativa av alla whiskybolag. Under deras ägarskap ser framtiden för Glenglassaugh ljusare ut än någonsin. 2016 såldes Benriach Distillery Co till amerikanska Brown Forman.

GLENGLASSAUGH.COM